Från Helvetets brevskola
C.S Lewis
Boken ”Från Helvetets brevskola” är en av Lewis bäst säljande titlar genom alla tider. Den är skriven i allegorins form och utgör en ironisk och avslöjande beskrivning av djävulens taktik för att snärja en människa. Breven från Onkel Tumskruv till hans kära Malört är en odödlig klassiker. Onkel Tumskruv är en erfaren djävul. Hans brorson Malört är i början på sin demoniska karriär och har fått i uppdrag snärja en ung man att gå i det ondas riktning.
Här är ett brev från boken…
Från Helvetets brevskola.
VIII
MIN KÄRA MALÖRT!
Jaså, minsann, du ”hyser fast förhoppning om att patientens religiösa period börjar lida mot sitt slut”. Jag har alltid trott att Övningskolan för Frestare har råkat i lägervall sen de gjorde gubben Slubbkäft till rektor för den, och nu är jag säker på den saken. Har du aldrig hört talas om Lagen om Vågrörelsen?
Människorna är dubbelväsen – hälften ande och hälften djur. (Fiendens beslut att skapa en dylik vedervärdig hybrid var en av de orsaker som kom Vår Fader att undandra Honom sitt stöd.) Såsom andar tillhör de evighetens värld, men i sin egenskap av djur har de sin varelse i Tiden. Detta innebär, att under det att deras själ kan inriktas på ett evighetsmål, så är deras kroppar, deras lidelser och föreställningar, underkastade ständig förändring, ty att leva i timlighet betyder att vara stadd i förändring. Den högsta graden av beständighet som de kan uppnå, är därför vågrörelsen – ett ideligt återuppstigande till en nivå från vilken de ideligen åter sjunker tillbaka. Om du omsorgsfullt hade gett akt på din patient, så skulle du ha lagt märke till denna vågrörelse inom alla områden av hans liv – hans förmåga att intressera sig för sitt arbete, hans tillgivenhet för sina vänner, hans kroppsliga begär, allt detta stiger och faller. Så länge hans jordevandring varar, kommer perioder av full vitalitet i fysiskt och emotionellt avseende att omväxla med perioder av avtrubbning och utarmning. Den period av känslotorka och apati som din patient för närvarande genomlever, är inte, som du i din enfald inbillar dig, ditt verk; den är bara en naturlig företeelse som inte kommer vara oss till något gagn om du inte utnyttjar den väl.
För att kunna avgöra hur du bäst skall kunna utnyttja den, måste du fråga dig vilket bruk Fienden ämnar göra med den, och sen göra raka motsatsen. Du blir nu kanske förvånad när jag säger dig att Han i sina ansträngningar att sätta sig i besittning av en själ för alltid, förlitar sig på vågdalarna mer än på vågtopparna; vissa av Hans speciella gunstlingar har varit nere i djupare vågdalar, och varit där längre än någon annan. Orsaken härtill är följande. För oss betyder en mänska i första hand föda; vårt mål är att hennes vilja skall bli absorberad av vår, och att våra egna personligheters livsrum skall utvidgas på hennes bekostnad. Men den lydnad som Fienden kräver av mänskorna är någonting helt annat. Man måste göra klart för sig det faktum att allt det där talat om Hans kärlek till mänskorna, och om att tjänarskap hos Honom innebär den fullkomliga friheten, detta tal är inte (som man gärna skulle vilja tro) bara propaganda, det är en förfärande sanning. Han önskar verkligen att fylla universum med en mängd vidriga små kopior av sig själv – varelser vilkas liv, i sin diminutiva skala, skall vara till kvaliteten lika Hans eget, inte på grund av att Han uppsugit dem i sig, utan därför att deras vilka frivilligt formar sig efter Hans. Vi önskar att suga i oss, Han önskar att giva ut. I oss är tomhet, och den trängtar efter att fyllas; hos Honom är fullhet, och den flödar över. Vårt mål är en värld där Vår Fader i Avgrunden har i sig uppsugit alla andra varelser; Fienden önskar sig en värld full av väsenden som är förenade med Honom men likväl är självständiga individer.
Och det är med hänsyn till detta faktum som vågdalarna har sin stora betydelse. Du måste ofta ha frågat dig varför Fienden inte gör bruk av sin förmåga att, när Han behagar, och i hur hög gran Han behagar, göra sin närvaro förnimbar för mänskosjälar. Men nu inser du att Det Oemotståndliga och Det Oemotsägliga är just de två vapen so själva arten av Hans syfte förbjuder Honom att använda. Att bara helt enkelt överväldiga en mänskas vilja (vilket känslan av Hans närvaro förvisso skulle göra, såvida den inte framträdde i den allra svagaste och mest förtunnande grad), skulle inte vara till någon nytta för Honom. Han kan inte taga någon med våld, Han kan bara försöka vinna honom för sig. Ty hans tarvliga avsikt är att ”äta upp kakan och ändå ha den kvar”; dessa kräk skall vara ett med Honom men ändå vara sig själva; att bara utplåna dem eller absorbera dem, det är inte gott nog åt Honom. Han har ingenting emot att överväldiga dem en smula i början. Han brukar hjälpa dem på traven genom vittnesbörd om sin närvaro, vilka, fast de är mycket vaga, förefaller dem vara betydelsefulla, genom ljuva känslor och lätta segrar över frestelser. Men han låter aldrig detta sakernas tillstånd räcka länge. Om Han också inte i verkligheten upphör med att på detta sätt stödja och uppmuntra dem, så låter Han dem åtminstone inte bli medvetna om detta stöd. Han låter de kräken stå på sina egna ben – låter dem försöka att blott med hjälp av sin viljekraft fullgöra plikter som har förlorat allt behag för dem. Det är under sådana nedgångsperioder, mycket mer än under uppgångsperioderna, som de utvecklas till varelser sådana Han vill att de skall vara. Härav följer, att de böner som upptänds i ett tillstånd av andlig torka, är de som behagar Honom bäst. Vi kan locka med oss våra patienter genom oavlåtligt frestande, därför att vi betraktar dem enbart som födoämnen, och ju mer vi influerar på deras vilja, dess bättre. Han kan inte ”fresta” till dygd så som vi frestar till synd. Han vill att de ska lära sig gå, och därför måste Han dra undan sin stödjande hand, och om bara viljan att gå verkligen finns där, så är Han nöjd även när de snavar och faller. Låt inte lura dig, Malört. Aldrig är vår sak utsatt för större fara än när en mänska, som inte längre längtar efter att föra vår Fiendes vilka, men ändå ämnar göra den, ser sig omkring i en värld där varje spår av Honom tycks försvunnit; ser sig omkring i en sådan värld, och frågar sig varför hon har blivit övergiven av Honom; frågar så och ändå lyder Honom. Men naturligtvis erbjuder vågdalarna också vår sida vissa chanser. Nästa vecka skall jag ge dig några vinkar om hur de bäst skall utnyttjas.
Din tillgivne onkel
TUMSKRUV.
Every now and then you get a book that pains you to finish. Fr James Martins "My life with the Saints" är en av de få böcker jag verkligen längtade efter att hålla i händerna och hade svårt att släppa taget om. Den är ingen toabok med lagom indelade kapitel, kapitlen är långa och boken är tjock. Men den är Awesome. Varje kapitel var en julklapp, inuti varje julklapp finner man ett helgon. Boken är en delad biografi mellan Fr Martin och helgonen som har bett för honom under hans liv. Tack vare boken lärde jag känna Angelo Giuseppe Roncalli (även känd som påven Johannes XXIII), ironiska humor och glädje gentemot livet. 
