Eller Lyckan, Kärleken och meningen med livet
Med tårar i ögonen läste jag den sista meningen I boken. Det kändes väldigt ledsamt, var på gränsen att få ångest över att boken snart skulle ta slut.
Jag har skrattat, känt empati och fått mig en tankeställare här och där. Det är sällan jag blir så uppslukad av en bok såsom jag blev av denna. Det är en biografi skriven av författaren Elizabeth Gilbert. Med det sagt kommer jag i korthet beskriva vad den handlar om.
Kort och gott handlar den om en kvinna som gifter sig ung, i 20 års åldern. Under de kommande åren skaffar hon och hennes man ett västerländskt drömliv, med hus, bra inkomst och allt som hör till. Det enda som saknas är barn och när hon närmar sig 30 och försöker bilda familj inser hon att det inte alls är det liv hon vill leva, det känns fel. Någonting inom henne protesterar vilt mot detta livssätt. Hon genomgår därefter en svår skilsmässa och ger sig ut på en andlig resa på jakt att finna lycka och mening med livet igen. Hon hamnar i frosseriets Italien, i andlighetens Indien och sist i balansens Bali. Under hennes resa skriver hon ner alla tankar, känslor och händelser som hon får uppleva.
Det jag älskade mest med boken är författarens sätt att skildra sina upplevelser och känslor. På något sätt ställer vi alla dessa existentiella frågor och kan under vissa perioder av våra liv känna denna ångest, när saker och ting inte går som vi har planerat utan kraschar istället. Hon får en att känna att man inte är ensam om det och att det finns hopp.
Därtill framställer hon religionen och synen på religion på ett väldigt vackert sätt om menar att människor har alltid sökt efter helighet och att det inte är något att skämmas för. Människan längtar efter ett andligt sammanhang där man kan uttrycka sorg eller tacksamhet eller söka förståelse. Hon beskriver genom boken olika religioner och drar paralleller istället för att gräva ännu mer gropar dem emellan.
Här kommer mitt favoritstycke ur boken:
Här i trakten berättas en varnande fabel om ett stort helgon som alltid omgav sig med lojala anhängare i sitt ashram. Flera timmar om dagen mediterade både både helgonet och anhängarna över Gud. Det enda problemet var att helgonet hade en katt, ett irriterande djur som brukar gå genom templet och jama och spinna och störa de fromma under meditationen. Helgonets visdom var praktisk, och han befallde att katten skulle tjudras vid en stolpe utomhus några timmar om dagen – bara under meditationen – så att den inte kunde störa. Det blev en vana att först binda katten vid stolpen och sedan meditera över Gud, men med åren hårdnade vanan till en ritual. Ingen kunde meditera om man inte först hade tjudrat katten vid stolpen. En vacker dag dog katten. Helgonets anhängare greps av panik. Det blev en stor religiös kris. Hur skulle de nu kunna meditera, utan någon katt att tjudra vid stolpen? Hur skulle de kunna nå Gud? I deras tankevärld hade katten blivit medlet. Se noga till, uppmanar den här berättelsen, att inte fästa för stor vikt vid religiösa ritualer för deras egen skull.
I vår splittrade värld, där talibaner och amerikanska högerkristna för ett ständigt varumärkeskrig om vilka som äger rätten till ordet GUD och vilka som har de rätta ritualerna för att nå Gud, behöver vi minnas särskilt väl att det aldrig varit katten som fört någon till den andra sidan, bara den individuella sökarens oavlåtliga önskan att få uppleva det gudomligas eviga medkänsla. Flexibilitet är lika nödvändigt som disciplin.
Välskriven, och öppensinnad bok med inslag av humor.
Den får 4 av 5 cedrar
